bra dag idag , melfisen ville ju upp vid 04.30 i vanlig ordning , han står dör i spjälsängen med sina stora gröna ögon och skriker mamma och hoppar , när man väl tar upp han blir han så lycklig och exalterad så han inte kan kontrollera ig själv utan klättrar runt på en och skrattar .. så även fast jag var sjukt trött så hoppa jag upp utan att det kändes jobbigt ut i soffan och myste nervid tv och vänta på att barnprogram ska starta i vanlig ordning , haha . johnny låg på soffan så han vakna med så vi åt frukost allihop sen somna melvin om runt 8 tiden & johnny med .

sen kom robin & har varit här hela dagen med johnny och melvin medans jag har fått ett ryck och rivit ner köket och spenderat dagen med att slipa skåpluckor som en tok för hand , hann tillochmed måla 1 lager på alla  små lådorna , vart sjukt bra , kommer bli sån skillnad sen , så imorn har jag ordnat barnvakt så jag har hela dagen på mig att göra klart köket . jag kan ju inte göra något halvdant jag är lite sån så kanske gör det lite för noga men jag vill att det ska bli perfekt . johnny har tjatat hela dagen om att jag tar sån tid på mig att det är väl skitsamma om det inte blir perfekt , men jo det är ju mkt roligare om man verkligen blir stolt över köket sen för att det är perfekt och man gjort det själv + att jag har ju jobbat med att just slipa & måla kök förr så då blir man extra petig:)

Lite pizza och the på de som avslut på kvällen som däcka johnny med . ,min sovmorgon imorgon så kan va vaken lite extra länge :)

ska ta mig lite tid vid datorn nu när grabbarna sover och fortsatte med att läsa förundersökningen på mickes mord " är så mycket att läsa kommer ta mig någon vecka ", och shit vilken soppa allt , jag mår dåligt av att läsa skiten men ändå kan jag inte sluta läsa . man vill ju veta varför ens vän fick lov att bli mördad vad är anledning , nu när jag väl fått veta blir jag ännu mera frustrerad det var ju helt i onödan han hade inte gjort något . idioten gjorde det för att rädda sitt eget jävla skinn,

och den där fittan Linnea som fortfarande nu i rättegången påstår att hon saknar honom ,och ska förklara hur bra vänner dom var , hon gör mig så förbannad så jag skakar ublåsta jävla trash!  det är ju hon som triggade igång det hon som lura ner micke i sin dödsfälla , hon har vetat om under 6 månader exakt vad som hänt utan att gå till polis eller anhöriga och berätta vart micke ligger utan låta alla gå runt i ovetskap  om vart han är .

sättet dom gjort det på är inte mänskligt , onda människor , sjuk värld vi lever i  får man upptryckt i nylle gång efter gång , glad att vi  tillslut fick en begravning för honom och att han fick ligga bredvid sin mamma å få ett riktigt avslut iaf. ...

hmm verkar som jag har börjat blgga igen , får väl se hur länge det håller i sig , jag är en periodare ;)

oj mitt tidigare inlägg om flrossningsdepression trodde jag inte skulle få så bra respons som det fick "300" läsare  & fått mycket cred för att jag våga skriva och även folk som tackat för att jag gjort det som är i samma situation som jag varit och kan känna igen sig i det .. är runt 8-15% utav alla kvinnor som föder barn som har oturen att gå igenom detta och alla i olika grad . jag vill berätta att jag har klarart mig utan att äta antidepresseiva piller  , jag började med det ca 2 månade men sen valde jag att sluta själv utan någon läkare som sa att jag skulle det , dock åt jag ångestdämpande ca3 mån tills jag valde att sluta med det med för att jag ville klara det på egen hand och inte veta att nu mår jag bra pga av piller som jag äter + att jag är livrädd för piller för jag har sett många i min bekantskap gå ner sig i pillerträsket och även förlorat vänner i det & pillermissbruk börjar oftast just med att man får det utskrivet av läkaren funkar till en början men sen behöver man starkare och så kan det gå den vägen man absolut inte vill tillslut att man inte klarar av att vara glad utan piller. så det är mitt val men jag accepterar alla andras val där ute hur dom vill hantera sin förlossningsdepression.

jag tycker verkligen att fler ska gå ut med hur dom känner så att just det här problemet börjar synas . å man kan hjälpa varandra , ni som läser och går igenom detta så finns det jättebra facebook grupper med likasinnade där man kan lätta sitt hjärta om man vill , jag valde att mest sitta & Läsa och jämföra mig med alla där och inse att jag inte är ensam om detta , det gjorde mycket .

det finns ju dom som har mycket svårare grad av det här helvetet än vad jag har haft som har pågått i flera år det måste vara så hemskt , som går dag ut & dag in och verkligen inte alls kan njuta av sina barn en sekund , knappt orkar ta hand om dom . och ser sig själv som ett stort misslyckade/problem. mitt kom jag ju på ganska fort så fick hjälp fort & en förstående pojkvän som påminde mig hela tiden om att det är inte jag utan det är mitt huvud och mina hormoner som gör det här mot dig , som gör att du känner allt du inte ska .. menman får dåligt samvete för att man vill inte utsätta den man älskar mest för det här , å även om han är med och ser dig så kan dom aldrig förstå hur illa det är inne i ditt huvud och hur det känns att ha svårt att känna glädje för något i livet. men ändå ska man försöka leva normalt. det är en hinderbana som man får ta steg för steg .

ni är välkommna att fråga om råd & Frågor .

många som länkat min blogg angående detta & verkligen gett en tummen upp ! trodde det typ skulle vara några få ifrån mora som skulle läsa men jag fick en positiv överaskning.

"från botten finnstoppen" brukar jag alltid säga å så är det fan .

jag har för mkt livsglädje , energi , intressen & galna ideer , grymma kompisar och allt därtill för att jag skulle kunna fastna riktigt länge , sofie är tillbaka , den här sofie som ni aldrig får tyst på , sofie som påbörjar projekt efter projekt , och stressar jämt & vill ha 100 bollar i luften , damp , det är så jag trivs som bäst i kaos!

mina fantastiska grabbar

livet känns så jävla bra just nu , jag mår så bra just för tillfället & känner mig så jäkla gladoch full av energi och kreaktiviteten bara flödar , jag tycker det är fantastiskt att få umgås varje dag med melvin och han är så rolig , leker för fullt , går , vinkar , klappar händer , dansar & vi lär oss nya saker varje dag , kärleken går inte att beskriva för det lilla livet med ord .. hans leende och skratt som påminner om långben . och han älskar mig " oss "mest av allt  det märks .

det känns så jäkla skönt att äntligen har mitt mående börjat vända för nu tänkte ja lätta mitt hjärta  det är svårt att förklara men under ett års tid så har jag mått ärligt talat skit , haft noll livsglädje och inte alls känt mig glad , nästan varje morgon har jag vaknat med en känsla av hopplöshet i kroppen och att allt känns värdelöst . inte kunnat skrattat knappt, vart bitter och faktist knappt kunnat njutit av melvin inte tyckt det vart så fantastiskt som alla säger det är att att vara mamma " missförstå mig inte nu jag har älskat min son mest av allt & har njutit av honom såklart och tagit hand om honom alltid på det sättet han förtjänar"  men funnits en baksida allt detta pga av en krafig förlossningsdepression som jag ramlade ner i djupare och djupare ganska  fort efter förlossningen , bara grät hela dagarna , kände mig otilräcklig och värdelös , slutade tillslut att jag satt med panikångestattacker hemma och inte kunde andas eller röra mig, tappa livslusten , tänkte att det är lika bra att jag går och dör det blir lättare då , melvin & johnny får det lättare utan mig  och fick akut åka in på psyk & prata med psykolog som konstatera min förlossningsdepression så har vart mkt psykologer ,och kämpande med  stöd ifrån johnny & min familj + närmsta vänner för att få upp mig ifrån botten , det värsta är att man skäms så mycket för att man mår på dethär viset så att man döljer det för alla , för att man får ju inte vara ledsen och känna såhär som nybliven mamma , man ska ju tycka allt är så fantastiskt , men tyvär är den bittra sanningen att förlossningsdeprresion är mer vanligt än man tror det är hormoner och allt nytt som fuckar upp det i huvudet på en rejält och det är inget man kan rå för . det är jäkligt svårt att acceptera

anledningen till att just detta hände mig det kan jag inte svara på , mycket är nog för att man skapat en bild av hur allting ska bli under hela graviditeten sen kom melvin och det är jobbigt att få barn man får aldrig sova , man sitter fast hela tiden , aldrig få tid för sig själv , barnskrik , man går varandra på nerverna hemma & förhållandet sätts verkligen på prov. kroppen är inte som den var och jag gick upp väldigt mkt i vikt (25 kg) . så dåligt självförtroende kommer ju i samband med det , jag hade inga vänner eller familj här att umgås med utan dag ut och dag in satt jag bara hemma själv med ett spädbarn som krävde all energi jag hade och ingen att prata med .kände mig helt enkelt bara ensam och utmattad. även det ja johnny gick igenom med att förlora zackharias" fick dödföda ut ett barn i 5e månaden" 2 år innan bubbla nog upp och man insåg vad det var man hade förlorat när väl melvin kom vart konkret+

inte kommit överens med vissa i min "familj" som har varit en kamp för sig och mycket bråk och tjaffs. gamla saker som man gått igenom och livet jag levt innan som föredetta missbrukare och en ganska trasslig ungdomstid.

kände mig inte värd melvin.

det var mycket helt enkelt , det är det svåraste ja gått igenom & önskar att ingen behövde känna så , men jag tog mig upp ur det relativt snabbt och allt för att jag verkligen fått stöd utav johnny i mängder och det har varit en jobbig resa för oss båda jäkligt jobbigt ,så skönt att det äntligen är över nästan helt .

har äntligen börjat trivas mer och mer här i stockholm , istället för att sitta och tycka synd om mig själv tagit tag i saken och börjat skaffa mig ett umgänge och vänner här , och träffat ett par människor som jag verkligen avgudar och trivs att umgås med och vänner behöver man för att fungera.  och tagit tag i ridnigen , ska till att ta hojkort nu till vår och även börjat rida. jag är en person som mår bäst med full fart fläkt & människor omkring mig . det är så jag vill ha det varje dag , ta det lugnt och vara för mig själv det funkar inte då deppar jag ihop snabbt.

har fortfarande mina sömnbekymmer kvar men dom får jag hjälp med just nu med sömntabletter men försöker även klara mig utan dom så att vardagen ska bli helt normal igen..

anledningen till att jag väljer att berätta detta nu är väl för att jag känner att vissa har nog märkt att allt inte stått rätt till och jag har skämts för att berätta sannigen men nu vill jag att folk ska veta att det finns hjälp att få & det går att ta sig ur en sån här depression men man behöver hjälp och klarar det inte ensam , ensam är absolut inte stark.

tack för mig!