livet känns så jävla bra just nu , jag mår så bra just för tillfället & känner mig så jäkla gladoch full av energi och kreaktiviteten bara flödar , jag tycker det är fantastiskt att få umgås varje dag med melvin och han är så rolig , leker för fullt , går , vinkar , klappar händer , dansar & vi lär oss nya saker varje dag , kärleken går inte att beskriva för det lilla livet med ord .. hans leende och skratt som påminner om långben . och han älskar mig " oss "mest av allt  det märks .

det känns så jäkla skönt att äntligen har mitt mående börjat vända för nu tänkte ja lätta mitt hjärta  det är svårt att förklara men under ett års tid så har jag mått ärligt talat skit , haft noll livsglädje och inte alls känt mig glad , nästan varje morgon har jag vaknat med en känsla av hopplöshet i kroppen och att allt känns värdelöst . inte kunnat skrattat knappt, vart bitter och faktist knappt kunnat njutit av melvin inte tyckt det vart så fantastiskt som alla säger det är att att vara mamma " missförstå mig inte nu jag har älskat min son mest av allt & har njutit av honom såklart och tagit hand om honom alltid på det sättet han förtjänar"  men funnits en baksida allt detta pga av en krafig förlossningsdepression som jag ramlade ner i djupare och djupare ganska  fort efter förlossningen , bara grät hela dagarna , kände mig otilräcklig och värdelös , slutade tillslut att jag satt med panikångestattacker hemma och inte kunde andas eller röra mig, tappa livslusten , tänkte att det är lika bra att jag går och dör det blir lättare då , melvin & johnny får det lättare utan mig  och fick akut åka in på psyk & prata med psykolog som konstatera min förlossningsdepression så har vart mkt psykologer ,och kämpande med  stöd ifrån johnny & min familj + närmsta vänner för att få upp mig ifrån botten , det värsta är att man skäms så mycket för att man mår på dethär viset så att man döljer det för alla , för att man får ju inte vara ledsen och känna såhär som nybliven mamma , man ska ju tycka allt är så fantastiskt , men tyvär är den bittra sanningen att förlossningsdeprresion är mer vanligt än man tror det är hormoner och allt nytt som fuckar upp det i huvudet på en rejält och det är inget man kan rå för . det är jäkligt svårt att acceptera

anledningen till att just detta hände mig det kan jag inte svara på , mycket är nog för att man skapat en bild av hur allting ska bli under hela graviditeten sen kom melvin och det är jobbigt att få barn man får aldrig sova , man sitter fast hela tiden , aldrig få tid för sig själv , barnskrik , man går varandra på nerverna hemma & förhållandet sätts verkligen på prov. kroppen är inte som den var och jag gick upp väldigt mkt i vikt (25 kg) . så dåligt självförtroende kommer ju i samband med det , jag hade inga vänner eller familj här att umgås med utan dag ut och dag in satt jag bara hemma själv med ett spädbarn som krävde all energi jag hade och ingen att prata med .kände mig helt enkelt bara ensam och utmattad. även det ja johnny gick igenom med att förlora zackharias" fick dödföda ut ett barn i 5e månaden" 2 år innan bubbla nog upp och man insåg vad det var man hade förlorat när väl melvin kom vart konkret+

inte kommit överens med vissa i min "familj" som har varit en kamp för sig och mycket bråk och tjaffs. gamla saker som man gått igenom och livet jag levt innan som föredetta missbrukare och en ganska trasslig ungdomstid.

kände mig inte värd melvin.

det var mycket helt enkelt , det är det svåraste ja gått igenom & önskar att ingen behövde känna så , men jag tog mig upp ur det relativt snabbt och allt för att jag verkligen fått stöd utav johnny i mängder och det har varit en jobbig resa för oss båda jäkligt jobbigt ,så skönt att det äntligen är över nästan helt .

har äntligen börjat trivas mer och mer här i stockholm , istället för att sitta och tycka synd om mig själv tagit tag i saken och börjat skaffa mig ett umgänge och vänner här , och träffat ett par människor som jag verkligen avgudar och trivs att umgås med och vänner behöver man för att fungera.  och tagit tag i ridnigen , ska till att ta hojkort nu till vår och även börjat rida. jag är en person som mår bäst med full fart fläkt & människor omkring mig . det är så jag vill ha det varje dag , ta det lugnt och vara för mig själv det funkar inte då deppar jag ihop snabbt.

har fortfarande mina sömnbekymmer kvar men dom får jag hjälp med just nu med sömntabletter men försöker även klara mig utan dom så att vardagen ska bli helt normal igen..

anledningen till att jag väljer att berätta detta nu är väl för att jag känner att vissa har nog märkt att allt inte stått rätt till och jag har skämts för att berätta sannigen men nu vill jag att folk ska veta att det finns hjälp att få & det går att ta sig ur en sån här depression men man behöver hjälp och klarar det inte ensam , ensam är absolut inte stark.

tack för mig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ibland kan man bara bli lite små irriterad över bilvärlden . att hur alla ska vara inställda i fack , att klär man sig inte riktigt eller inte bygger eller gör sin bil efter hur det ska vara , att gå emot strömmen och bygga eller tycka något helt ann...

märks att man är småbarnsmamma när kl 10 på morgonen har man redan hunnit , bakat , förberett maten för idag , duschat , lekt med melvin , uppdaterat telefonen och kollat på en dokumentär! yihaa melvin är fortfarande morgonpigg med andra ord , imorse...

min vackra lilla kille  , vad vore livet utan dig ?! du vänder upp & ner på min vardag och jag älskar varje sekund utav det , dina galna busstunder. stunderna du kommer och myser med din snuttefilt och bara vill kramas i soffan , när du komme...

yeay äntligen fredag & johnnys sista jobbdag sen har vi lång ledigt tillsammans , älskar att vara hemma hela familjen , vi blir gladare melvin bli jätteglad när vi umgås alla 3 och ser verkligen fram emot jul & nyår , fullspäckat schema , imorgon ska...