Maja

7 november 2012 12:20

Klicka på din blogg länk på facebook ! o måste bara säga att ja känner igen mig i så mycket som du skriver ! Ja har ju också flyttat från min familj o mina gamla kompisar i lidköping upp te nyköping.. de fasen inte lätt alla gåner ! Även om ja trivs bra som fan här, så är de ju inte alltid som med folk som känt en hela livet och massa sånna grejer ! kände bara för att skriva detta !! :-) / majs

Sofie Ingmarsson

7 november 2012 16:54

hej , tack :) nej det blir ju alldrig samma trygghet och man lämnar ju allt familj och kompisar som man växt upp med blir ju aldrig samma sak som med dom som känner en från scratch! , + att kanske hade vart lite enklare på ett mindre ställe varsomhelst i sverige ,men sthlm är så svårt att lära känna folk i , folk sköter sitt & är inte alls lika öppna för förslag som man är van vid och lika lättsamma eller så har man helt enkelt inget gemensamt , och avstånden för en fika kan skilja 10 mil istället för att springa bort till grannen 1 km . sen bor ju jag & johnny långt utanför stan så att ut & haka på en öl eller festa går ju inte för att man tar sig aldrig hem utan att köra bil själv, vilket gör att man blir isolerad här ute oftast i stugan :/ . men du flyttade pga av att kalle bodde där eller lärde du känna folk innan du flytta dit ?. :) / sofie

Lkpg

7 november 2012 14:43

Förstår precis hur du känner. Bor inte heller i den staden jag är uppväxt och har haft hela min barn/ungdomstid. Har en massa festa och partypolare men när det kommer till träffas och fika, prata skit, titta på film, shoppa och bara vara har jag FAAAAn ingen. Känns som min sambo har allt, barndomsvänner, familj och partypolare....det mesta och bästa av allt. Jag missunar honom givetvis inte detta men kan bli avis ibland:). Skulle inget hellre än flytta "hem" igen och vara nära sina rötter. Vi har båda bra jobb här, barn, lägenhet, flera amerikanare och sambons familj. Herre gud blev en lång kommentar men läste och kände igen mig. Hoppas du finner ro och att det snart känns mer som "hemma", lycka till med Lillkillen....

Jenny

7 november 2012 15:17

Du passar i alla hårfärger :P men bild nr 2 var fin. det kommer alltid vara en smak sak, och jag gillar när de ser naturligt ut. Ta den du trivs bäst i :)

Maja

8 november 2012 12:50

Ja jag flyttade för kalles skull =) men ja hade ju träffat johan och dem innan o kände dom väll lite halft ! Hade aldrig orkat bo så långt i från o försöka ha någon typ av förhållande och när vi träffades bodde ja hos morsan o dem o var arbetslös efter att ha varit o jobbat i trysil .. så valet var inte så svårt ! De som kanske e lite lättare för mig e att ja tycker lidköping e så jävla trist så de är inte lockande på det sättet.. men familjen o vännerna saknar man ju :-( allt liksom familjens vänner o att gå på stan o man känner massa folk .. o ja du vet säkert hur jag menar ! Man har sin trygghet . Men de e inte lätt att träffa nytt folk som e bra ! Antingen är dom helt ointressanta så man får typ tvinga sig själv att " vilja umngås " eller så är det något annat fel på dem.. haha eftersom man själv är perfekt ;-) nee men de blir liksom inte de här lättsamma som de va förr, då va de bara sköj mest hela tiden o man träffade " riktiga vänner ". Man vill ju ha nåra sånna man bara kan hänga med utan att direkt göra något ! :- ) Ja har haft turen att träffa några bra genom mitt jobb o genom kalles kompisar , me de kryllar inte av dem ! Detta blev djuuuupt känner jag :-P

Sofie Ingmarsson

19 november 2012 21:15

Haha sammanträffande! När jag träffa Johnny bodde jag med hos mamma och hade massa extrajobb efter att ha jobbat i trysil?!, vart i trysil jobba du ? Jag jobbade på radisson SAS uppe på fjället ! :) så var samma här inget som höll mig kvar så flytta nästan ner dn månad efter vi träffats för Johnny fixa jobb till mig .. Och sen långdistans är inget alternativ ... Haha känner exakt Samma sak att det finns folk man kan umgås med om man skulle vilja från jobb eller bekanta men är inte alls dom personerna man skulle valt att umgås med om man fick välja utan bara för att ha "någon" , man vill ju ha det här lättsamma att man inte behöver underhålla varandra hela tiden för att umgås , utan bara vara & dra ett dåligt skämt och ha kul , hmm om du fattar :) sen har jag alltid vart pojkflickan & bara hängt med grabbarna , är svårare med här i stan för många anser att tjejer och killar bara umgås om man ska ragga På varandra.. Tycker Sthlm lätt blir så opersonligt det jag saknar med Dalarna man umgås på ett helt annat sätt & gör saker tillsammans hela tiden.. Nu gick jag med djupt men länge sen jag snacka med någon som förstår en lite , Johnny kan ju inte sätta sig in i min situation "även om han försöker ställa upp till 100% så räcker inte det ibland , man behöver mer än grabben att luta sig emot .. :)